På senaste tiden har min hjärna gått på övervarv. Först var det frågan om att fortsätta bo i Tammerfors eller inte och just när jag gjorde beslutet om att inte göra det flög det in ett arbetserbjudande i mailen som har fått mig att grubbla, först på bara jobbet men sen på hela mig och hur jag tänker och vad jag värderar. Jag pratar alltså om Stockholmsfrågan.

99% av mänskorna reagerar såhär: -SHIT va coolt, du måst åka, vitsi va siistit! Jo och det är det ju, det är siistit och det är ett jätte fint erbjudande, och jag är supertacksam över att ha fått det men. There so much more to it. Jag har skrivit plus och minuslistor, och tänkt. Stockholmsjobbet skulle vara perfekt, superbra lön, superbra jobb, tänk så bra det skulle se ut på cv:n då? I den värld vi lever idag är det så fint att jobba utomlands och  att ha en karriär, att prestera helt enkelt. Jag har funderat mycket på vad jag tänker, på vad jag tror, och på vad som är viktigt för mig.

Jag är en presterare, trivs inte med mitt jobb (fel yrkesval vilket jag har vetat länge), men bara för att jag vet att jag kommer att klara mig för att jag kan jobba så mycket jag orkar och antagligen tar det mig nånstans vidare har jag stannat. För det kan jag, prestera, det är jag bra på. Jag har varit en presterare sen lågstadiet, genom högstadiet och gymnasiet och undrar varför? Hemifrån kommer det inte för mina föräldrar har alltid sagt att jag inte behöver. Antagligen är det bara världen vi lever i nu som är sån, det man presterar värderas mest. Och det är något helt vridet med det hela.

När jag suttit och tänkt på Stockholm har jag kommit fram till den slutsatsen att om jag åker till Stockholm är det för att jobba, för att prestera, för att kanske göra det lättare för mig i framtiden (pengar). Om jag stannar i Helsingfors får jag det jag äntligen längtat efter, vänner och familj nära. Stckholm = jobb, Helsingfors = liv. Jag har inte beslutit nåt ännu, inte nåt slutligt men jag önskar så massor att jag för en gångs skull skulle välja som hjärtat säger, som jag VILL istället för att göra det som är smartast eller det som alla andra tycker man BORDE göra.

Jag vill äntligen kunna dricka te med vänner efter jobbet, åka hem till veckolsuten för att äta söndagsmiddag, hälsa på min famo och vaari så länge jag kan, se mina guddöttrar växa upp, jag vill leva livet. Jag vill vara lycklig. Jag vet att jag kunde bli lycklig även i Stockholm men i Helsingfors har jag så mycke större chanser att bli det. Jag vill inte IGEN åka bort från alla för att leva ensam.

Hur ska jag göra så jag inte igen väljer min välkända väg, min presterar väg istället för att våga välja som hjärtat säger? Och inte behöva vara rädd att jag valt fel bara för att jag valt bort pengar och karriär istället för ett liv.

Hur gör man sånt?

 

Annonser