Idag steg jag upp samtidigt som solen, den värmde mitt fönster medan jag drack en kopp te av smaken Toivo. Klädde på mig, borstade det råddiga håret och steg ut i den friska oktobermorgonen (älskar mornarna just nu, sol, friskt och de gula löven under fötterna). Klev på bussen, åkte till Lojo, chitchattade med halvsyster, paijade hunden, packade väskan och åkte till Tammerfors.

Det kändes i hela mig, från topp till tå, vet inte vad eller varför, vet bara att kroppen skakade, och en glädje spred sig i hela kroppen när jag såg honom, han som är mitt hem. Men huvudet hann inte med, huvudet forstod inte skillnaden mellan den gamla och nya världen och jag stod kvar, stilla, som en främling. Viljan och förståndet var två skilda jag.

Nu är alla saker här, och med en mango i magen försöker jag tänka vad som hänt. Reflektera varför jag skakade, varför jag var som en främling, hur tiden inverkar allt och inget och hur världen går vidare. En sak är dock säker och det är att jag inte behöver second guess på att han kommer att finnas där alltid, där för mig. Han är en av de finaste jag fått träffa på min färd och det är en realitet som varken förändrar eller försvinner

Dethär spelade Voice då jag gasade ut ur ett regnigt Tammerfors mot det som jag nuförtiden kallar för mitt hem.

http://www.youtube.com/watch?v=AbXnLn5-7MA&feature=related

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I Tammerfors spöregnade det hela dagen medan väl hemma bjöd Helsingfors på sin sista solstråle innan den sjönk ner bakom trätopparna – Gonatt

 

Annonser